Jag förlorade någon!

Varje timme kör 500 personer berusade i Sverige. Varje år dör eller skadas över 1 000 personer i Sverige till följd av rattfylleri. Läs MADDs medlemmars egna historier om hur de miste någon viktig person i deras liv. Har du mist en nära anhörig och vill dela med dig av din historia? Eller vill du komma i kontakt med MADD? Klicka här

”– Den 23 oktober 1999 ringde jag Cattie…

…som stod i duschen: ”Mamma jag är dyblöt, kan du ringa om 5 minuter?” Det blev vårt sista samtal.

Vår dotter Cattie var en glad och stark tjej. Jag kan höra hennes bubblande skratt… När hon var 10 år flyttade hon tillsammans med familjen till Frankrike och började i en fransk skola.
10 år senare tog hon sin franska Baccalaureat med toppbetyg. Jag tror att det var en av de lyckligaste stunderna i hennes liv. Dagen efter vårt sista samtal kom en polis hem
till oss. ”Vi har fått samtal från franska polisen, Er dotter har omkommit i en bilolycka i natt”, sa han med barsk min. Allt blev kaos. Man kan inte förstå! Det kan inte ha
hänt! Cattie hade åkt som passagerare i en bil där föraren var berusad av alkohol och hasch. Bilen hade gått av vägen i en kurva rakt in i ett betongfundamentoch voltat. Cattie hade slungats ut
genom vindrutan och brutit nacken direkt. Resan ner till Frankrike och vår sista resa hem tillsammans var en mardröm. Att sitta i kabinen och veta att Cattie ligger i lastrummet under oss i en kista
kan jag inte ens beskriva. Det finns inte ord för det. Föraren som dödade Cattie, en 24-åring, klarade sig utan en skråma. Han uppmätte 1 promille 3 timmar efter olyckan. Han fick körkortet indraget på två år, men slapp fängelse.

Cattie blev 21 år. Vi saknar henne varje minut. Det gör så ont och det är så onödigt. Jag kommer att kämpa så länge jag lever för att medverka till att stoppa rattfylleri.”

/Birgitta Edwards, mamma till Cattie

————————————————


 

 

 

 

 

 

”Den 23 oktober 2001 var en tisdag…

…Jag var hemma vid halvniotiden. Precis i tid för att under några minuter delta i pratet runt köksbordet.
Erik gjorde sig klar för kvällsträningen och pep ut genom dörren, glad som en speleman. Femton minuter senare satt jag under en liten tall
med ett dött barn i mina armar.

Strax efter att han gått hörde vi ett högt skrapande ljud. Jag och storasyster Marie tog bilen och körde vägen som Erik alltid cyklade.
Vi fann en bil i diket mot en bergvägg. Jag tog hand om den förvirrade föraren och ringde efter en ambulans för jag insåg att han
behövde sjukvård. I en skogsdunge intill låg Erik. 22.20 var vi samlade i ett andaktsrum på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Två ljus var tända och Erik
låg i en säng. Vi borde inte ha behövt vara där. Erik skulle ha varit hemma. Han skulle ha legat i soffan bredvid mig mumsande på en macka medan jag
läste Harry Potter del 4 på engelska! Nu hann vi aldrig klart den.

Erik var en livsälskare med en speciell förmåga att få människor att känna sig sedda. Jag saknar honom så fruktansvärt. Jag saknar…
… att proppa salami i påskägget eftersom Erik gillade
det bättre än godis
… att hoppa från ett jättehögt båttak ner i vattnet
för att Erik gillade att ha en modig mamma.
… tillrättavisningarna för att jag hejat lite för energiskt
på någon av hans matcher.
… allt som vi planerade att göra.

Häromdagen trillade det ut en pytteliten gul notislapp från lådan i mitt nattygsbord. Det stod: Jag älskar dig mamma.”
/Elisabeth Bergendahl, Eriks mamma

————————————————-


”Det gör ont…

Det är hemskt när jag tänker på att jag aldrig får se Martin igen här på jorden, att inte få följa hans liv. Att inte få bli farmor till hans barn, för det är jag säker på att han skulle ha fått tillsammans med någon tjej för han älskade barn och dom älskade honom. Som tur är så gråter jag mycket, en bra ventilation.
 Martin visste så väl, vad jag tyckte om att inte köra moped påverkad i trafiken. Jag hade stoppat honom två veckor före midsommar och sagt att nästa gång så anmäler jag honom för polisen. Han var så arg, så arg. –Du kan väl inte anmäla din egen son… 
– Jo Martin, det kan jag, för jag älskar dej så mycket och jag bryr mej om dej.

Tyvärr så lyssnade han inte. När man är ung så är man odödlig, man vet ju själv hur man var.

/Lisbeth Rådström

”

Lisbeth är mamma till Martin, 17 år,  som omkom i en mopedolycka midsommarafton 2005. Lisbeth är ansvarig för Madd i Värmland, ett av de län som de senaste åren drabbats hårt av rattfylleriets konsekvenser.
——————————-

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: